Förädrarnas lilla sängkammare var också den lilla konsumföreningens kontor

Av Herlitz Nylander

Ur Hård var striden – arbetarminnen från bräckebygden Del 3

Jag är född bakom ett kassaskåp. På ett konsumkontor i Albacken. Nåja, alldeles bakom skåpet var det väl inte man strax bredvid. Föräldrarnas sängkammare var nämligen också den lilla konsumföreningens kontor. Dessutom fanns ett trångt kök och en pytteliten butikslokal. Man kan tryggt påstå att föreståndaren och hans familj ”bodde på jobbet”. I denna genuint kooperativa miljö växte jag upp och med hjälp av gamla styrelseprotokoll vill jag ge några glimtar av hur det var.

”Alanäsets Kooperativa Handelsförening” bildades den 11 juni 1911 och föreståndare blev Nils Liljestam, som senare kom att vara koop föreståndare i Hällesjö, Kälarne, Piteå och slutligen Vålbacken. År 1915 övertog min far O.E Nylander styret och stannade kvar ända till 1950. Han brukade berätta hur han i en timmerkoja en kväll blev uppsökt av en kommitté, som bad honom komma ned till byn och sköta deras butik.

Föreningen gick framåt så smått men föreståndarens lön var låg. I ett protokoll från 1920 bestämdes lönen till 85 kr per månad och om arbetstiden sägs: ”Butiken skall öppnas kl. 6 fm och stängas kl. 9 em på lördagar, övriga dagar öppnas kl. 6 fm och stängas kl. 8.30 em”. I ett senare protokoll hittar vi följande: ”Föreningen beslöt att inskränka söndagshandeln så att ingen försäljning skall förekomma förrän efter kl. 6 em.”.

Semester förekom inte alls men år 1921 ”biföll styrelsen föreståndarens begäran om en veckas semester men med skyldighet att själv och på egen bekostnad tillsätta en fullt tillförlitlig person”. Något år senare beviljade styrelsen ”fyra dagars tjänstledighet under sommaren”. Den 24 maj fick föreståndaren O.E Nylander styrelsens tillstånd att ”på egen bekostnad och eget ansvar anskaffa hjälp i butiken tre dagar i veckan”.

Kredithandeln var de små koop föreningarnas stora problem. I nästan varje styrelseprotokoll tas frågan upp och föreståndaren anmanas i skarp ton att vara restriktiv med kreditgivningen. Men i nästa mening varnas han för att stöta bort medlemmar genom att neka kredit. I sanning en balansgång! På flera ställen i protokollen omtalas att man måste ta en ko i pant men att gäldenären tills vidare skulle få behålla sin ko. Kreditsystemet bottnade i att de flesta arbetstagarna i Östjämtland hade skogsarbete åt de stora skogsbolagen. Under vintersäsongen fick man mindre förskott som inte räckte till livets nödtorft och då måste man ”kritsa”. När så ”sluträkningen” kom fram på hösten, var den många gånger magrare än man gått och föreställt sej.

Man började ganska snart inse att det var nödvändigt med en ny butik. Men klokt nog samlade man först in pengar till bygget i en byggnadsförening och 1927 kunde man flytta in i en ny rymlig fastighet, som byggts på en tomt nedanför skolan som inköpts av Nils Nilsson. Ekonomin hade nu stabiliserats och föreningen stod på stadig grund. Man hade till och med 80 dagars förskottsbetalning på köp från K.F. Det var bäst i Sverige. Men ute i landet fanns många svaga föreningar och en ny tanke började diskuteras, nämligen sammanslagning eller fusion. Redan den 28 mars 1926 behandlades ett förslag om sammanslagning av föreningarna i Kälarne, Håsjö, Hällesjö, Sörbygden och Albacken. Den gången bidde det inte ens en tumme och nu finns det bara en konsumbutik kvar i Kälarne. Konsumföreningen i Bräcke hade expanderat starkt och byggt ett eget centrallager och nu erbjöd man Albacken att gå upp i Bräckeföreningen. Tanken väckte till en början starkt motstånd i Albacken då man hade mycket god ekonomi men år 1932 gick man ändå upp i Bräckeföreningen. Det innebar nu inga förändringar för medlemmarna men föreståndaren fick avtalsenlig lön, som var högre, samt mindre ansvar.